”Han stack ut. Märkte honom direkt”

Dokument: Från skol-kris och utlåning till hyllad världsback

En alldeles strålande NHL-karriär kunde ha tagit slut när Erik Karlsson bara var 16 år.
Avstängd från skolan och inblandad i en kontraktstvist som gjorde att han inte fick spela ishockey.
Han var trött och less på idrotten han alltid hade älskat. Backup-planen var klar: att köra truck precis som sin pappa.
Nu blev det inte så.
I stället blev han världens bästa ishockeyback.

Hösten har gått över till vinter i slutet av 2006. Den då 16-årige Erik Karlsson trivs inte alls med livet på internatskolan Vackstanäs, lantligt belägen en mil utanför Södertälje, där han är inne på sitt första gymnasieår.

Av en anställd på skolan beskrivs han som ”uttråkad och socialt inte fungerande”

Den förre SHL-profilen Peter Larsson är vid den här tiden ansvarig för Södertäljes hockeygymnasium. Han försöker ännu en gång övertyga den unge och lovande ishockeybacken om att han måste försöka lägga lite mer tid och energi på skolan.

Larsson återger nu tio år senare samtalet mellan de två:

– Erik, du måste lära dig engelska i alla fall. Om du ska skriva NHL-kontrakt någon gång måste du se vad det står. Eller vad händer om du skadar knäet, vad ska du göra då?

Svaret från unge Karlsson kommer blixtsnabbt och på bred småländska:

– Antingen blir jag hockeyproffs eller så kör jag truck på ett lager. Det har pappa gjort hela livet, så det är inget fel med det.

När Erik Karlsson tio år senare konfronteras med det uttalandet skrattar han och säger:

– Ja, det var ungefär de två alternativen jag hade på den tiden. Antingen lever jag på att spela ishockey eller så flyttar jag hem och jobbar på farsans jobb, det var inget mer med det liksom. Det fanns inget mittemellan för mig. Antingen var det allt eller inget. Om det inte hade löst sig med hockeyn hade jag varit jättenöjd med ett vanligt. jobb. Min mentalitet under den tiden var att satsa fullt ut och bara göra det. Går det så går det, går det inte får jag hitta på något annat.

Det rappa och raka svaret till Peter Larsson är så typiskt för Erik Karlsson. Den självklara attityden kan lite slarvigt beskrivas som osvensk.

Ett annat exempel hämtar vi från sommaren 2008. Det är bara några veckor kvar till NHL-draften där Karlsson ska väljas av Ottawa i den första rundan, som spelare nummer 15 totalt.

Pittsburgh Penguins har precis förlorat Stanley Cup-finalen mot Detroit. Penguins har under säsongen bytt bort möjligheten att drafta en spelare i första rundan. Klubbens Europascout, svensken Patrik Allvin, har bestämt träff med Erik Karlsson på hotell Radisson i Göteborg.

– När jag kliver in på hotellet sitter Erik redan där. Det första han säger är: ”Varför ska jag träffa dig? Ni har ju ändå inget val i förstarundan”, berättar Allvin.

– Den öppningsrepliken var man inte van att få, allra minst från en svensk spelare. Samtidigt var det härligt att höra det från en svensk med den storleken och spelet på isen och självförtroendet utanför banan. Visst, det var med glimten i ögat och ska jag vara ärlig tolkade vi det mer som något positivt, säger Allvin.

– Han har en skalle som är helt fantastisk. Det är inte många som har det där huvudet. Vi får nog börja nudda vid Zlatan, som jag visserligen inte alls känner, för att hitta den typen. Erik tror att allt är möjligt och där han är så blir det bra, säger förre Modo- och Skellefteå tränaren Anders Forsberg.

– Han är så fullt ut i omklädningsrummet. Att ligga under med 3-0 är inget problem för honom. ”Nu får vi skärpa till oss och sluta gnälla, det är bara tre mål” kunde han säga. Och han gör om sina saker även när det går åt pipan, vilket väldigt få vågar.

Anders Forsberg såg Erik Karlsson fler än de flesta under de tidiga tonåren.

Som förbundskapten för pojklandslagen basade Forsberg över en ung Erik Karlsson. Några år senare, 2008, hade Forsberg precis inlett sitt uppdrag som talangscout för Ottawa. Han och klubbens förstaval under Forsbergs debut-draft var… just det, Erik Karlsson.
Men deras första möte skedde några år tidigare, år 2004. Vid den här tiden var Forsberg utbildningsansvarig på Svenska Ishockeyförbundet.

– Jag minns första mötet mycket väl. En kaxig 14-åring i Landsbro på ett sånt där breddläger. Han såg ut som en fantastisk forward men när jag frågade honom sa han att han var back.

– Jag stod på läktaren och tittade, det var säkert hundra spelare på plats, men det var en som stack ut och som såg fantastiskt rolig ut. Han tog egentligen inte något ansvar alls utan bara lirade. Det är mitt första minne, berättar Anders Forsberg.

Efter en träning träffades de två av en slump:

– Erik hade listat ut att jag hade yngsta pojklandslaget så han sa ”håll ögonen på mig i framtiden”. Han hade den inställningen redan då med den där härliga glimten i ögat.

Han stack ut?

– Absolut. Man märkte honom direkt, både som personlighet och på hans sätt på isen. Hans orädda sätt att uppträda. Jag är svag för den typen av spelare som vågar lira och som gör hockeyn rolig, som gör det värt att gå och titta på. Man kan kalla det något av kärlek vid första ögonkastet.

***

ad Erik Karlsson uträttat sedan han som 19-åring lämnade Frölunda för spel i Ottawa har knappast undgått någon.

Han vann Norris Trophy (NHL:s bästa back) både 2012 och 2015 och de allra flesta trodde att det skulle bli en tredje titel i somras. Nu gick priset i stället till Los Angeles Drew Doughty, något fler än bara svenska bedömare tyckte var överraskande.

Att Karlsson under säsongen vann assistligan i hela NHL, något ingen back klarat av sedan Bobby Orr gjorde det för 41 år sedan, hjälpte inte.

I stället fick den högerfattade backen nöja sig med guldpucken, priset till Sveriges bästa hockeyspelare.

Om det skrivits mycket om Karlsson sedan han 2009 flyttade till Ottawa är resan dit minst lika intressant.

Erik Karlsson växte upp på Åsgatan i Landsbro. Ett småländska samhälle med knappt 1 500 invånare en mil från Vetlanda. Han var äldst av tre syskon och det som utmärkte honom direkt var dels intresset för sport, dels den enorma energin:

– Jag åkte alltid skridskor. Hallen var alltid öppen och jag kunde gå på is när jag ville. Under dagarna, efter skolan, under loven. Jag tränade med två, tre lag. Det var väldigt, väldigt mycket hockey under vinterhalvåret och på sommaren var det fotboll som gällde. Så var det fram till jag var 15 år. Det var egentligen det jag gjorde under hela min uppväxt i Landsbro. När jag väl gjorde något gjorde jag det så mycket jag bara kunde, säger Erik Karlsson.

Var idrotten ett sätt för dig att kanalisera och hantera all den här energin du hade inom dig?

– Så var det nog. Med den personlighet jag hade var det viktigt för mig att få möjligheten att få ut all energi på idrott. Givetvis var det här inget jag tänkte på då, men när jag ser tillbaka nu inser jag hur viktigt det var och att det ledde mig till den vägen jag tog. Tillgängligheten till de idrotter jag ville hålla på med var otroligt stor och det har hjälpt mig oerhört mycket till där jag är i dag.

Hockeyn har delvis funnits i familjen, åtminstone i släkten. Mamma Ulla-Karins bror heter Tomas Nord och var under 70- och 80-talet en spelskicklig SHL-back i Leksand och i AIK.

Pappa Jonas var också back, men på betydligt lägre nivå. Det var också Jonas som var tränare för Eriks pojklag.

Som tioåring ville sonen bli målvakt. Att få ta på sig de coola skydden och ställa sig i målet var något som lockade den unge killen. På det första lagfotot från pojklagstiden var Erik Karlsson också målvakt.

Men drömmen om att stå i mål var ett beslut som pappa Jonas inte alls var lika förtjust i, och målvaktsdrömmen fick ett något brutalt slut.

– Det var en helt vanlig träning och farsan skulle visa en övning. När han kom över blålinjen drog han på ett slagskott allt han hade. Rakt i bröstet på mig. Jag trodde jag skulle tuppa av, berättade Erik Karlsson i en podd med Sportbladet.

Att det var en medveten handling är Erik helt övertygad om.

– Ja, han gjorde det definitivt med mening. Och det funkade ganska bra och blev ju bra till slut.

En gråtande tioåring avslutade där och då sina planer på att bli målvakt.

– Efter det har jag aldrig varit målvakt igen. Då blev jag back, något jag givetvis är glad för i dag.

När Erik Karlsson fyllt 16 år och skulle börja på gymnasiet hade han och kompisen från Smålandslaget Oscar Holst bestämt sig för att lämna Småland och söka in på något hockeygymnasium.

Frölunda och Leksand var högaktuella. Men Karlsson och Holst valde att gå till Södertälje, där de båda tonåringarna skrev på ett treårskontrakt som skulle löpa under hela gymnasietiden.

Peter Larsson minns tillbaka hur det gick till när klubben lyckades övertyga Karlsson att flytta till SSK, som då höll till i allsvenskan.

– Farsan (Curre Larsson) var ansvarig för hockeygymnasiet och meningen var att jag skulle ta över efter honom. Vi fick i uppdrag av klubben att åka ut och värva de bästa 90:orna vi kunde hitta i Sverige. Vi åkte runt på olika ”russinläger” och i Norrköping var det en camp med U16 och hela det där gänget födda 1990. Vi satt på en träning. Efter ett tag tittade vi på varandra:

– Har du sett något? frågade farsan.

– Ja, svarade jag.

– Jag också, sa han. Och så pekade vi båda två på Erik. Han var en liten spjuver, högljudd och ”här är jag, jag vill ha pucken”. Han hade en aura runt sig och ville visa hur duktig han var och ville ha pucken hela tiden. Vi bjöd upp honom till Södertälje och gav honom en kärleksförklaring. Sedan vet jag att farsan satt med Eriks mamma Ulla-Karin och skrev kontraktet vid köksbordet i Landsbro.

Utöver sitt sätt att vara hade Karlsson tidigt en exceptionell talang för spelet ishockey. Hans sätt att agera på isen skapade tidigt eko bland hockeymänniskor i hela Sverige. Puckbehandlingen, skottet, spelsinnet och inte minst skridskoåkningen var något utöver det vanliga.

Emil Olsén var vid den här tiden juniortränare i Frölunda och hade stora förhoppningar om att kunna knyta till sig den lovande backen till klubbens hockeygymnasium. Men Olsén fick vänta ett år:

– Erik har alltid gått sina egna vägar och den tiden när han skulle fylla 16 år ville han till Södertälje. Alla andra gick till HV och Frölunda och andra stora klubbar, men han ville göra sin grej. Erik har alltid varit sån. Men jag släppte aldrig kontakten med Erik och hans mamma Ulla-Karin. Någonstans kände jag att han nog ändå skulle komma så småningom, berättar Olsén.

– Vi var på någon uttagning i Göteborg tillsammans, men SSK ville ha oss båda två. Sedan vet jag inte riktigt exakt varför det blev att vi valde det, säger kompisen Oscar Holst.

Erik Karlsson gjorde snabbt intryck i Södertälje. Både på och utanför isen. Djurgårdens nuvarande backcoach Stefan Nyman var på den här tiden rekryteringsansvarig i Södertälje.

– Jag minns att när han kom hade han färgat håret svart och hade två stora örhängen, såna här plastörhängen som såg ut som diamanter. Hur han var? En väldigt aktiv busunge kan man säga, som gjorde det ena, andra och det tredje. Men jag hade egentligen aldrig några problem med Erik. En go kille, en spjuver med många järn i elden som sa vad han tyckte och tänkte.

Men tiden i Södertälje varade bara i ett halvår. På isen fungerade det mesta. Karlsson, som var förstaårs b-junior, avancerade tidigt upp till klubbens J20-lag och nosade till och med på a-lagsspel. Vid sidan om fungerade det inte lika bra.

Under gymnasietiden skulle Karlsson och Oscar Holst bo på internatskolan Vackstanäs, lantligt beläget en dryg mil utanför Södertälje. En miljö som inte var som klippt och skuren för energiknippet från Landsbro.

Peter Larsson blev något av en extrapappa under första tiden i Södertälje:

– Erik var inneboende hos mig till skolorna började i augusti och sedan flyttade han ut till Vackstanäs. Hockeyn gick jättebra, men han var inte direkt någon plugghäst. Han var 16 år och inackorderad där ute. Under veckorna bodde många andra elever där och då rullade det på, men helgerna när det var ledigt och de flesta åkte hem blev det tufft. Jag minns att Erik sov en del hos oss för min grabb Sebastian är lika gammal och de spelade i samma lag, säger Larsson.

Kompisen Oscar Holst har samma bild:

– Erik och jag var själva på skolan på helgerna, vi var de enda som bodde där hela tiden och vi hade ju inget körkort eller så. Det tyckte vi inte var så jäkla kul och då blev det att man hittade på lite roliga saker. Lite bus och så, men egentligen inget allvarligt. Men tänk dig själv: 16 år på en internatskolan, säger Holst och fortsätter:

– Vi fick gå upp till rektorn några gånger när vi hade hittat på lite grejer.

Som?

– Det var egentligen inte så farligt, men när vi inte hade någon mat stack vi in i tjejernas kök ibland och tog vad de hade att äta. Vi drog även in något träd en helg och la i någons rum.

Ett träd!?

– Ja, vi tyckte det var skitkul när den som bodde där kom tillbaka på måndag morgon, men det var kanske inte så uppskattat från skolan.

– Erik hade en sån överskottsenergi. Vi kunde hålla på och småbråka hela dagarna där på Vackstanäs. Till slut blev en annan trött men han bara fortsatte. Likadant på isen, helt outtröttlig.

– Jag minns en gång när jag väcktes mitt i natten av att jag fick vatten i ansiktet. Det måste ha varit i början av terminen för jag sov med fönstret öppet. Vi bodde i en tvåvåningsbyggnad och Erik hade rummet rätt ovanför mig. Då hällde han vatten som stänkte på fönsterbrädan och ner i mitt ansikte. Det var så han höll på hela tiden.

– Sedan var vi lite lata och gick inte på en del lektioner. Det blev lite smågrejer men det var säkert inte bara vi. Det var skitkul första månaderna men när det blev vardag tänkte man ”vill man ha det så här i tre år?”, säger Holst.

Skolledningen uppskattade inte alls den kreativitet som de båda smålänningarna visade upp under lediga stunder.

Redan runt jul hade Holst tröttnat på internatlivet och flyttade hem till Småland. Två månader senare skulle Erik Karlsson göra samma sak.

Peter Larsson fick ett samtal:

– Det var i februari, det minns jag för jag var på någon tränarutbildning under Sweden Hockey Games i Globen. Den helgen hände det något i skolan och då blev Erik avstängd. Då sa han ”nu skiter jag i det här” och så åkte hans mamma upp och hämtade honom. Sedan ville han inte tillbaka.

Exakt vad som hände minns inte Larsson:

– Han gjorde något bus jag inte kommer ihåg, men som jag minns det var det ingen stor grej. Mer det som var droppen som fick bägaren att rinna över.

Trots att det blev en kort tid med ett tråkigt slut minns Oscar Holst månaderna på Vackstanäs som någonting positivt

– Det var mycket hyss och väldigt roligt. Det var verkligen mycket Emil i Lönneberga över Erik på den tiden. Jäkligt snäll och go människa och inställningen att han skulle bli bäst.

Medan Erik Karlsson har avancerat till att bli världens bästa back i NHL är Oscar Holst kvar i Småland där han spelar allsvensk ishockey med Tingsryd.

– Det är lite roligt. Jag kommer ihåg en kväll på Vackstanäs då vi satt och spelade tv-spel på Eriks rum och jag sa ”du kommer spela i NHL och jag kommer nog bara till allsvenskan”. Och det blev exakt som jag sa.

Även Erik Karlsson minns i dag tiden i Södertälje som något positivt:

– Det var inget som var fel egentligen. Jag träffade många vänner, bland annat Carl Hagelin, och alla som jobbade runt klubben var schysta. De gjorde mig bättre som hockeyspelare. Det var mer att jag inte var mogen att flytta så långt. Det var inte vad jag behövde just då och jag ångrade mitt beslut. Men den tiden gjorde mig bara starkare. Samtidigt har jag Frölunda att tacka för mycket för att allt löste sig.

Månaderna efter den hastiga flytten från Södertälje blev turbulent. Södertälje hade lagt ner en del pengar på Karlsson och hade dessutom ett gällande treårskontrakt med honom. Därför ville man också ha ekonomisk ersättning om supertalangen skulle gå till en annan klubb. Summor i storleksordningen 150-200 000 kronor nämndes.

Advokater och agenter var inkopplade och i Landsbro satt en ung kille som inte fick spela ishockey och funderade på om hans förälskelse med sporten var på väg att ta slut.

– Jag spelade inte hockey på sex-sju månader då och jag visste inte vad jag skulle göra, om jag kanske skulle spela fotboll i stället. Jag var ganska less på hockeyn då. Jag var bara 16 år och det du tror du vill ha är inte det du vill ha. Vissa människor tillåter inte dig att göra det du helst vill. Men när jag tittar tillbaka tror jag det som hände var bra och jag lärde mig otroligt mycket av den situationen. Men just då var det väldigt tungt och självklart funderade jag över om det var värt det. Hade inte Frölunda och Emil (Olsén) löst den situationen vet jag inte om jag spelat ishockey nu, berättar Erik Karlsson.

– Han var väldigt less på hockey och allting. Han kunde lika gärna ha lagt av där. Det är så med många i den åldern, runt 15-16 år, då kan de lika gärna sluta helt, säger Emil Olsén.

Till slut fick den långdragna tvisten ett avslut. Frölunda betalade delar av den övergångssumma som Södertälje från början krävde. Enligt uppgifter strax under hundra tusen kronor.

Och en väldigt lovande hockeykarriär tog inte slut, den fortsatte i Göteborg.

– Han hade ett rykte om sig att vara lite av en bråkstake, lite strulpelle och så. Men det var en underbar grabb med lite skinn på näsan som sa vad han tyckte och tänkte. Vi hade aldrig några problem med det, säger Olsén.

Redan i slutet av sitt första år i Frölunda fick Erik Karlsson som 17-åring göra a-lagsdebut.  Och han gjorde det på Karlsson-vis. Dribblade några gånger som sista man och sedan avgjorde han i förlängningen mot HV 71 hemma i ett utsålt Scandinavium.

Hans första SHL-mål.

Förspelet till målet var så typiskt Karlsson. Frölunda hade power play och tekning i anfallszonen. Superkedjan med Niklas Andersson, Tomi Kallio och Jonas Johnson var givetvis inne på isen. På blålinjen fick Karlsson förtroendet.

I båset stod Emil Olsén, som då assisterande tillfällige tränaren Roger Melin.

– När pucken skulle släppas åkte Erik fram till Kallio och sa var han skulle ställa sig och ”jag står här och så får jag pucken av dig”. Han dirigerade Kallio! Kallio kom fram till mig efter matchen och sa: ”Fan, den lille grabben kom fram till mig och sa var jag skulle stå”. Han skrattade bara, berättar Olsén.

– En 17-årig debutant som åker fram till Kallio och talar om var han ska stå. Lite där började resan, kan man säga. Och så typsikt Erik att som 17-åring under sin första SHL-match åka fram till den stora stjärnan och tala om var han ska stå. Men han har alltid haft ett jäkla självförtroende.

Säsongen efter Karlssons första SHL-mål hade Frölunda inlett sin storsatsning med Ulf Dahlén som tränare och Kent Norberg som ny general manager. I truppen fanns två unga, spelskickliga och högerfattade backar. 18-årige Erik Karlsson och den ett år äldre Philip Larsen. De två ungdomarna slogs mot tungt etablerade namn om att få istid på backsidan.

När sedan Frölunda under hösten värvade in både finländaren Janne Niskala och kanadensaren Joe DiPenta betydde det mindre istid för Erik Karlsson. Under perioder lånades han ut till allsvenska Borås:

Tränaren Janne Karlsson hade återvänt till Frölunda från Linköping och hade den säsongen ansvaret för backarna.

– Erik och Philips offensiv var väldigt väl utvecklade, om man säger så, men defensiven kunde helt enkelt förbättras. Jag brukade säga till dem att offensivt har ni allting pojkar, men ni är lik förbannat backar och ni bör klara er 25-30 sekunder i egen zon också.

Vilket var ditt första intryck av Erik Karlsson?

– En underbar kille. En gamäng som alltid hade ett leende på läpparna. Han satt bredvid Ronnie Sundin i omklädningsrummet den säsongen, och Ronnie var lite som en pappa för Erik. Jag minns att Ronnie hade ont i magen var och varannan dag den säsongen för han skrattade så mycket. Och vi skrattade i båset under matcherna också. Det var kommentarer hit och dit.

Har du något exempel?

– Det var någon av de första matcherna Erik fick vara med ordentligt. Vi hade många backar utvisade och Erik hade inte fått spela box play. Det blev något avbrott och Ronnie (Sundin) hade spelat i princip non stop och Erik sa: ”Men fasen, Janne: nu måste jag väl få spela box?”.

– Ja, har du två huvudvärkstabletter att ge mig ska du fan i mig få spela box play. Ronnie och vi andra som var med runt backarna började skratta så Uffe (Dahlén) och forwards undrade vad vi höll på med.

Fick han spela box play då?

– Kanske inte den matchen men han fick spela box senare under säsongen.

Den säsongen blev också den enda riktiga säsongen i SHL. Redan sommaren 2009 valde Ottawa att plocka över sitt förstaval från draften ett år tidigare:

– Det blev så för han fick spela för lite i Frölunda. Om han fått mer istid där hade vi gärna haft honom kvar i Sverige minst ett år till. Jag fick hela tiden frågan från mina chefer ”varför spelar han inte mer?” Och Frölunda tyckte inte han var tillräckligt bra för att spela mer, så vi kände oss tvingade att ta över honom, säger Anders Forsberg, som numera är talangscout för Buffalo.

Karlsson imponerade på träningslägret och inledde säsongen i NHL. Men efter nio matcher flyttades han ner till AHL-laget Binghamton. En månad senare, sedan den unge backen hotat med att åka hem till Frölunda, var han tillbaka i NHL igen. Där växte han snabbt ut till en av NHL:s allra största stjärnor.

Anders Forsberg:

– Första året var tufft för det var minst ett år för tidigt tyckte vi. Det man var orolig för med Erik var att han skulle bli skadad på grund av att han inte hade fysiken att gå in först i närkamper, där låg den stora oron. Han var inte färdigbyggd fysiskt. Samtidigt visste vi att Erik var så bra som person och han själv var inte orolig. Det var mer vi på sidan om som var oroliga. Erik kände som att ”det här är ingen fara, det kommer att gå bra”, säger Forsberg.

Just det här med självförtroende och att alltid säga vad han tycker och tänker är något som ständigt återkommer när man talar med människor som mött Karlsson under resan från liten grabb i Landsbro till världens bästa back.

Inte ens huvudpersonen själv vet var det kommer ifrån:

– Det fanns bara där, och det har säkert med olika saker att göra. Min lillebror är mycket lugnare än vad jag är, min lillasyster är lite mer som jag. Svårt att säga var det kommer ifrån. Jag tror det kan ha att göra med att jag alltid umgicks med äldre kompisar, jag var alltid yngst. Jag var tvungen att göra vissa saker annorlunda för att få plats. Något som gjorde att jag lärde mig olika saker vid en tidig ålder som jag hade nytta av när jag väl flyttade från Landsbro. Är det något jag vill göra, eller vill ha, gör jag allt för att nå dit. Det är något jag alltid har haft i mig, både på gott och ont, säger Erik Karlsson.

På vilket sätt har det varit negativt?

– När man är ung och inte riktigt vet vad som är rätt eller fel och måste göra fel ett par gånger för att hitta rätt. Nu när man kollar på 13-14-åringar i dag undrar man vad de håller på med och hur de kan göra så där. Men när jag tänker tillbaka gjorde jag samma saker själv. Jag är givetvis väldigt nöjd med den väg jag tog, även om den inte var spikrak.

Text